ÖRNBRÄKEN
Örnbräken är en av våra största ormbunkar. Den växer ofta i stora bestånd och har en lång underjordisk grenig jordstam som är klädd med hårlika fjäll vid sporangiesamlingarna. Bladen är stora och flerfalt förgrenade. Nya blad uppkommer varje vår och vissnar igen på hösten. De är mycket frostkänsliga och gulnar redan vid den första nattfrosten.
Förekomst
Örnbräken är mycket vanlig och förekommer i nästan hela landet, utom allra längst i norr. Den växer i torra eller friska, magra och näringsrika skogar – både i löv- och barrskog. Den förekommer också på hyggen, i vägkanter, banvallar, i igenvuxna hagar och på annan kulturpåverkad mark.
Gift och symptom
Örnbräken innehåller bland annat ett gift som heter thiaminas – ett enzym som förstör vitamin B1, vilket i sin tur leder till B-vitaminbrist. För att en häst skall förgiftas krävs det stora mängder. Symptom uppträder normalt efter 1–2 månader. Halten av thiaminas är som högst i rötter och unga skott – och avtar sedan i takt med att bladen utvecklas. Hästar som fått B-vitaminbrist har dålig aptit, rörelsestörningar och kraftig hjärtverksamhet efter lindrig ansträngning. I takt med att sjukdomen fortskrider också muskeldarrningar. Hästar som drabbats står med hovarna brett isär och med krökt rygg. Utan behandling dör hästen i kramp. Djur brukar dock undvika växten så länge det finns annan föda att tillgå, förgiftning av örnbräken har varit ovanlig i Sverige trots växtens rikliga förekomst.
Bekämpningsstrategi
Putsa betet i ett tidigt stadium. Då arten med sina underjordiska utlöpare sprider sig snabbt, kan det vara idé att gräva upp plantor som är på väg att invadera ett bete.