Foderstatens byggstenar

Energi
k15

Fodrets energigivande komponenter är nödvändiga för hästens kroppsfunktioner. Både rörelseapparaten och de inre processerna i kroppen kräver energi som ”bränsle”.

Hästägarens förmåga att anpassa foderstaten efter hästens behov har avgörande betydelse både för hästens prestation och för dess välbefinnande. Här skall vi ta upp några viktiga aspekter som berör hästens energibehov.

Energikällor
Fiberenergi: Hästens viktigaste energikälla är stråfoder (gräs, hö, hösilage halm mm) Energin i dessa fodermedel utvinns i hästens grovtarm genom cellulosajäsning med hjälp av mikroorganismer. Kolhydrater: Stärkelse och socker – finns naturligt i t ex hö och även i tillsatt form – som t ex melass och spannmål. Fett: Finns i t ex havre och ges även tillsatt i form av vegetabiliska oljor.

Ökat behov
Perioder av intensifierad träning innebär alltid ett ökat energibehov. De flesta hästägare är medvetna om detta, och lär sig att anpassa ökningen till hästens individuella behov. Det finns andra

situationer när det ökade energibehovet kan vara minst lika stort – samtidigt som det ofta förbises. Vistelse i sträng kyla innebär alltid en kraftig ”uppväxling” av energibehovet, vilket ofta underskattas. Många hästägare bortser också från att kombinationen av vind och regn ger en starkt avkylande effekt – vilken alltså måste kompenseras med ett ökat intag av energi. Om man inte gör det kommer hästen att bryta ner sitt kroppsfett för att producera värme – vilket innebär att den mister detta värmeisolerande fettlager och vid fortsatt kyla kommer in i en verkligt ond cirkel. Dräktighet, tillväxt och digivning är andra processer som är energikrävande. Energibehovet under dräktighetens avslutande fas och det starkt ökade behovet vid digivning underskattas ofta. Produktionen av mjölk innebär t ex ett kraftigt ökat behov av energi hos stoet. Under de tre första månaderna efter fölning är behovet särskilt stort. Man räknar med att behovet av energi då fördubblas jämfört med behovet under dräktighetens första månader (lågdräktighet).

Olika energibegrepp
Den måttenhet som vi i Sverige använder för att mäta energi är MJ (megajoule). Vi skall återkomma till olika länders sätt att ange energi på. Låt oss först se lite närmare på olika sätt att definiera energi på. Bruttoenergi – den värmemängd som utvecklas då fodret förbränns fullständigt. Smältbar energi – (DE) bruttoenergi minus energiinnehållet i avföringen. Omsättbar energi – (ME) smältbar energi minus energin i urin och tarmgaser. Nettoenergi – (NE) omsättbar energi minus den energi som ätandet och matsmältningen kräver. I Sverige uttrycks energiinnehållet i foder i MJ omsättbar energi (ME). I t ex Danmark, Norge anger behov och foderinnehåll i NE och i enheten FU (food unit) och i Frankrike anger man också innehållet i nettoenergi. I Tyskland, England och USA använder man smältbar energi som begrepp. I USA använder man Mcal (megakalorier) som energimått – vilket även kan användas i vissa andra länder. Dessutom deklareras fodrets energiinnehåll ibland som energi per kilo foder, ibland per kilo torrsubstans av fodret. Av ovanstående framgår, att hästägare som använder importerade foder har anledning att vara uppmärksamma på hur innehållet av energi är deklarerat. Protein anges oftast inte i smältbart utan bara råprotein i %.

Protein
k17

Proteiner utgör grundmaterialet i all kroppsvävnad. Kemiskt är de sammansatta på olika sätt – dvs. genom kombinationer av de ämnen som kallas aminosyror. Vissa aminosyror är så viktiga för kroppens funktioner att de måste tillföras varje dag. Dessa brukar kallas essentiella (livsnödvändiga) aminosyror. Lysin och metionin tillhör denna grupp. Behovet av protein är störst då hästen växer, bär på ett växande foster eller ger di. För att ”underhålla och reparera” kroppsvävnaden hos en vuxen häst krävs det en betydligt mindre mängd protein. Äldre hästar har däremot ofta en nedsatt förmåga att ta upp och utnyttja protein, och de kan ofta vara i behov av ett extra tillskott.

Kraftfodergivans inslag av protein skall avvägas noga mot grovfodrets proteinhalt. Tidigt skördat grovfoder har ofta relativt hög proteinhalt. En vår som är torr innebär en tidig skörd i förhållande till gräsets utvecklingsstadium, vilket ger anledning att vänta sig mycket höga proteinvärden i det skördade grovfodret. Det finns således skäl att analysera sitt grovfoder och att balansera kraftfodergivans proteininnehåll noga. Grovfoder med extremt höga proteinvärden lämpar sig inte för hästar då de ofta är fiberfattiga samt tillför hästen ett för högt näringsintag.

Proteinöverskott ger ofta upphov till magproblem och kan försämra hästens allmäntillstånd och prestationsförmåga avsevärt. I allvarliga fall – t ex vid överutfodring av stora mängder lättlösligt protein – kan kraftig diarré och livshotande störningar i grovtarmens funktion uppstå genom tillväxt av en speciell bakterie (clostridium perfringens).

Vad betyder proteinets kvalitet?
I sammanhanget vill vi också betona hur viktigt proteinets kvalitet är. Foderstaten bör innehålla protein med en aminosyrasammansättning som lämpar sig för just hästar. Protein som inte kan utnyttjas utsöndras från kroppen, vilket innebär en energikrävande belastning på organismen. Ganska många hästar går antagligen miste om protein för sin muskeluppbyggnad därför att en del av det protein som tillförs dem är av ett slag som inte kan utnyttjas.

Olika fodermedel innehåller protein av olika kvalitet. Det protein som finns i vanlig havre är av medelgod kvalitet – medan t ex majs på grund av sin sammansättning av aminosyror är en relativt dålig proteinkälla för hästar.

KRAFFT:s produkter innehåller genomgående protein av hög kvalitet – dvs. med hög nyttjandegrad för hästar.

Proteinbrist
Hos hästar som inte är dräktiga eller ger di är det vanligaste tecknet på proteinbrist att hästen tappar muskulatur eller har svårt all lägga på sig muskler. I många fall beror dålig muskelsättning på, att hästen tillförs för lite eller fel sorts protein i sin foderstat. I vissa fall kan orsaken vara för liten energitillförsel. Hästen ”stjäl” då protein för att använda det som energikälla. Resultatet blir, att det finns för lite protein att bygga muskler av. Dålig muskelsättning bör alltid leda till att man gör en grundlig genomgång av foderstaten. Det är då mycket viktigt att man ”har koll” på grovfodrets näringsvärde – och analys är enda vägen.

Fett
k12

Fett förekommer oftast som triglycerider där tre fettsyror är kopplade till glycerol. Det spjälkas till fria fettsyror och glycerol som i huvudsak tas upp i tunntarmen. Liksom stärkelse kan för stora mängder fett som inte hinner tas upp i tunntarmen följa med vidare till grovtarmen och orsaka feljäsningar.

Fett som tillförs vis fodret spjälkas av ett enzym i buskpottet, lipas. För att processen ska fungera behövs emulgeringsämnen som kommer från gallan. Hästen har ingen gallblåsa utan galla tillförs hela tiden. Detta gör att hästen inte har möjlighet att smälta stora mängder fett på kort tid. Tillvänjning av fett i foderstaten bör därför ske långsamt, rekommenderad maxgiva är ca 1 dl/utfodringstillfälle och/eller 5% av den totala foderstaten.

Hästen använder fett som energikälla och ett överskott kan orsaka fetma. Fett innehåller mer än dubbelt så mycket energi som kolhydrater. Till hårt arbetande hästar som behöver mycket energi är det positivt att tillföra fett eftersom det är ett annat system i fodermältningen som smälter fett jämfört med kolhydrater. Fett används även för att bidra till en blank päls och att hålla eller öka hull på hästar som behöver öka i vikt.

Fettsyrorna linolsyra (omega 6), linolensyra (omega 3) och arachidonsyra räknas som essensiella, dvs livsnödvändiga. Hästens behov av fett är inte känt och inte heller deras behov av de olika fettsyrorna. Den rekommendation som finns är minst 0,5% linolsyra av torrsubstansen. För de flesta hästar täcks behovet enligt den rekommendationen via grovfodret.

Extra fett tillförs lättast genom vegetabiliska oljor. Oljorna har olika fettsyrasammansättning men innehållet av energi är i stort sett likadant. Det går att utfodra hästen med de flesta vegetabiliska oljorna så länge de är av livsmedelskvalitet. Utfodrar man med extra fett/olja ökas behovet av E-vitamin.

Fibrer
k23

Fiber är en strukturell kolhydrat och kan även kallas växttråd. Till begreppet fiber räknas cellulosa, hemicellulosa och lignin. Hästen kan inte bryta ner lignin men de andra ämnena bryts ner med hjälp av mikroorganismer i grovtarmen.

Mikrobjäsningen i grovtarmen är av mycket stor betydelse för hästen då ca 75% av energiförsörjningen i en grovfoderbaserad foderstat kommer från jäsningen av fiber till kortkedjiga fettsyror. Andelen sjunker något då hästen får mer kraftfoder. Systemet är mycket känsligt och kan störas vid snabba foderbyten. Mikroorganismerna behöver en jämn och kontinuerlig tillförsel av fiber för att fungera optimalt. Jäsningen av fiber tar längre tid än t ex stärkelse vilket bidrar till att fylla tarmpaketet, vilket är det naturliga för hästen som grovfoderomvandlare. Volymen i tarmarna är även positivt för vätskebalansen. För lite fiber kan både påverka fodersmätningen negativt men även hästen allmänna hälsa och välbefinnande.

Hästen behov av fiber är inte definierad men det finns rekommendationer vad gäller grovfoder på absolut minst 1 kg ts/100 kg kroppsvikt och dag, men gärna 1,5-2 kg. Det är viktigt att veta ts-halten i grovfodret då den kan variera kraftigt beroende på skördesättet.

Fiber tillförs till största del genom grovfodret men det finns även andra råvaror som innehåller ganska stora mängder fiber, som t ex havrekli, vetekli, betfiber och lusern, däremot har spannmål ett lågt innehåll av fiber.

Socker
k1

Nedbrytning av socker
Socker är en icke strukturell kolhydrat, de enkla sockerarterna kallas monosackarider som kan kopplas ihop till t ex disackarider. För att kallas socker ska föreningen innehålla mindre än 10 monosackarider. I naturen finns socker i form av glukos och fruktos, det socker som finns i grovfoder är i huvudsak glukos. Hos hästen spjälkas de olika sackariderna med hjälp av enzymer till monosackarider som tas upp i tunntarmen. Fruktos omvandlas till glukos i levern. Socker är mycket lättsmält och höjer snabbt blodsockernivån.

Socker i foder
Socker finns i många olika råvaror. Grovfoder innehåller varierande mängd beroende på sammansättning, skördetidpunkt och lagringsform. Det flesta laboratorium analyserar socker som en del av grovfoderanalysen. Ett genomsnittligt hö har ca 10% socker i ts medan ett ensilage har lägre innehåll då en del av sockret förbrukas i ensileringsprocessen. Råvaror med hög andel socker är t ex melass och melasserad betfiber, melass innehåller ca 60% socker i ts. Spannmål och lusern har ett lägre innehåll, bara ett par procent. Fabrikstillverkade foder har ca 3-5% socker, beroende på användningsområde.

Socker som energikälla
Socker är liksom stärkelse en energikälla och bidrar även till god smaklighet. Hästen är anpassad för att äta socker och har inga problem att äta kontrollerade mängder socker, som beskrivs ovan innehåller dess naturliga föda, gräs, runt 10% socker.

För mycket socker
Det finns många sjukdomar som kopplas till intaget av socker och det pågår mycket forskning kring hur intaget av socker påverkar hästens hälsa och välbefinnande. Vill man minska på intaget av socker bör man välja ett ensilage istället för hö där ensileringsprocessen förbrukat en stor del av sockret.

Stärkelse
k13

Nedbrytning av stärkelse
Stärkelse är en icke strukturell kolhydrat (polysackarid) uppbyggd av glukosmolekyler. Det finns två typer, amylos som är ogrenad och amylopektin som är grenad. Nedbrytning av stärkelse sker med enzymet amylas. Hos hästen lagras nedbruten stärkelse (glukos) som glykogen, både i levern och i musklerna. Amylas finns i låga koncentrationer i bukspottet som tillförs i tunntarmen för att bryta ner stärkelsen. Därför kan inte hästen bryta ner stora mängder stärkelse på en gång, mängden amylas räcker till ca 150 g stärkelse/100 kg kroppsvikt och utfodringstillfälle. Totalgivan av stärkelse bör inte vara mer än 500 g/100 kg kroppsvikt och dag (uppdelat på flera tillfällen). Osmält stärkelse följer med ner i grovtarmen och kan orsaka problem i form av feljäsningar i den vidare matsmältningen. Vid enzymatisk nedbrytning av stärkelse i tunntarmen blir dessutom energiutbytet för hästen större än om stärkelsen ska jäsas av mikroorganismer i grovtarmen.

Stärkelse i foder
Stärkelse finns t ex i spannmål. Eftersom strukturen på stärkelsen är olika i olika spannmålsslag har de olika smältbarhet. Genom att processa kärnan genom t ex ångkokning kan man påverka stärkelsens smältbarhet. Havre har en lättsmält stärkelse medan stärkelsen i framförallt korn och majs har sämre smältbarhet och därmed med fördel bör processas. Detta kan vara en del av förklaringen att vissa hästar upplevs heta när de får havre, stärkelsen är lättsmält och tas snabbt upp i tunntarmen och höjer blodsockernivån. I grovfoder är nivån av stärkelse låg, liksom i råvaror som t ex betfiber och lusern. Generellt innehåller müslifoder mer stärkelse än pelleterat foder eftersom det är lättare att använda fiberrika råvaror i en pellets. Fiberrika råvaror upplevs som mjöliga i en müsli och behöver pelleteras ifall de ska användas i müsli. Det kan därför vara stor skillnad i stärkelsenivå mellan olika foder och det är viktigt att ta reda på innehållet.

Stärkelse som energikälla
Hästen använder framförallt stärkelse som energikälla, då det är lättsmält och kan användas till explosivt muskelarbete. För att fungera optimalt behöver hästen energi även från andra näringsämnen, läs mer under avsnitten om fett och fiber.

För mycket stärkelse
Ett överskott av stärkelse som inte hinner tas upp i tunntarmen följer med vidare ner i grovtarmen där det kan orsaka problem med feljäsningar. Detta kan yttra sig på flera sätt, t ex genom lös mage. Var därför noga att följa de maxrekommendationer som finns och att titta på hästens avföring och allmäntillstånd om det finns risk att du ligger i det övre intervallet vad gäller stärkelse i foderstaten.

Mineraler och spårämnen
k17

Mineraler handlar om en grupp ämnen som har stor betydelse för kroppens kemi och för funktionen hos olika organ. Man brukar göra en indelning i makromineraler resp. mikromineraler. Den sistnämnda gruppen brukar ofta kallas spårämnen. Till gruppen makromineraler hör kalcium, fosfor, magnesium samt natrium, kalium och svavel. Till spårämnen räknas järn, koppar, jod, kobolt, mangan, selen, zink och molybden.

Det handlar som synes om en stor grupp ämnen. Till viss del reglerar hästen själv upptagningen, en regleringsmekanism som styrs av hormoner. Dessutom finns det ett samspel mellan olika mineraler, så att över- eller underskott av ett ämne kan påverka förmågan att ta upp ett annat. Det faktum att hästen till viss del själv reglerar upptagningen av mineraler, innebär långtifrån att man som hästägare kan sluta bry sig om mineralbalansen i foderstaten. Det finns fortfarande en risk för brist trots hästens egen reglering. Att få för mycket av en mineral kan innebära en rubbning av en annan och det är därför viktigt att få rätt balans.

Kvoten kalcium och fosfor diskuteras ofta i utfodringssammanhang. De båda står i ett känsligt balansförhållande till varandra. Problemet är, att hästars förmåga att ta upp fosfor kan variera avsevärt från individ till individ, och dessutom från en tidpunkt till en annan. Grovtarmens bakterieflora har en avgörande betydelse även för upptagningen av fosfor. Denna sker nämligen till övervägande delen genom bakteriers inverkan. För att den balanserade kvoten av kalcium och fosfor som tillförs via fodret verkligen ska tas upp på rätt sätt, krävs att grovtarmen fungerar som den ska.

Vitaminer
k8

Vitaminer är en grupp ämnen som ingår i en rad livsnödvändiga processer i hästens kropp. De samverkar bland annat med den grupp ämnen som kallas enzymer. Flertalet vitaminer kan hästen inte producera själv, dessa måste således tillföras via foderstaten. Nedan kan ni se kort information om några vanliga vitaminer.

Vitamin A
Vitamin A har en viktig funktion för att skydda och återbilda slemhinnor. Det påverkar dessutom fertiliteten, ämnesomsättningen, immunförsvaret samt mörkerseendet.

Vitamin D
Vitamin D påverkar omsättningen av kalcium i skelettet och har därför en viktig funktion vid skelettets uppbyggnad. Under inflytande av solljus kan hästen själv producera vitamin D.

Vitamin E
Vitamin E motverkar att kroppens celler bryts ned under inverkan av så kallade fria radikaler, ämnen som bildas under muskelarbete. Under denna process samverkar vitaminet med selen. Vitamin E har också en funktion vid hästens immunförsvar.

Vitamin C
Vitamin C ges sällan som tillskott till hästar. Vissa studier visar att vitaminer kan ha en viss funktion för fertiliteten hos både hingstar och ston.

Vitamin B
Vitamin B-komplexet innehåller vitaminer som påverkar hästens energiomvandling, produktionen av röda blodkroppar, produktionen av viktiga aminosyror samt nervsystemets funktioner. Flertalet av B-komplexets vitaminer tillverkas av mikroorganismerna i hästens grovtarm. Rubbningar i grovtarmens mikroflora, t ex som en följd av stress och/eller stärkelseöverskott kan således vara en orsak till brist på B-vitamin.

Biotin
Biotin ingår i en rad processer, t ex vid omsättningen av kolhydrater, fett och protein. Det har vidare en funktion vid underhållet av hudens och slemhinnornas ytskikt. Vissa studier visar också ett troligt samband mellan biotin och hovhornets kvalitet. Biotin produceras av grovtarmens mikroorganismer.

Vatten
k18

Vatten bör alltid betraktas som ett fodermedel, och de krav man ställer på dricksvatten till hästar bör vara desamma som för mänskliga hushåll. Liksom människan består hästen till övervägande delen av vatten. Detta kräver eftertanke av hästägaren och en vätskeförlust måste alltid ersättas snabbt!

Tänk på vattnets kvalité, föroreningar i hästars vatten vållar årligen stora skador i form av nedsatt prestationsförmåga. Det kan vara bakterier, mögel eller andra mikroorganismer som försämrar vattnets kvalitet. Ofta ger dåligt dricksvatten inga specifika yttre symptom, men hästars immunförsvar tas i anspråk för att bekämpa de organismer vi nämnt. Rengör baljor och hinkar noga varje dag.

Kolla vattenkopparna!
Automatiska vattenkoppar är inte sällan en orsak till vätskebrist hos hästar. En automatisk vattenkopp bör ge minst 8 liter vatten per minut. Annars ”tröttnar” hästen lätt på att trycka ned ventilarmen. Testa detta genom att fylla vattenkoppen, sätt en hink under och tryck sedan fram vatten i 1 minuts tid. Observera att vattenkoppen måste vara fylld innan ni börjar tidtagningen. Därefter mäter ni hur mycket vatten ni fått i er hink, vilket då bör vara minst 8 liter.

Hur mycket bör en häst dricka? Nedan kan ni se hur ni enkelt kan räkna ut hur mycket vatten just er häst bör dricka per dygn. Siffrorna är tagna från SLU:s utfodringsrekommendationer för häst 2013. Underhåll – 5 liter per 100 kg häst

Lätt till medelhårt arbete – 7 liter per 100 kg häst Hårt arbete – 10-15 liter per 100 kg häst Digivande ston – 8-10 liter per 100kg häst

Alla hästar är naturligtvis olika individer och liksom för oss människor kan vissa vara bättre på att dricka än andra. Om er häst dricker lite under vad den bör om dagen men fortfarande beter sig som vanligt så behöver ni inte vara oroliga.

Salt & Elektrolyter
k16

Under förutsättning att hästen har fri tillgång till vatten, tillförs salt på ett relativt tillfredsställande sätt genom att hästen får fri tillgång till saltsten. Salt till hästar bör baseras på ett rent salt t ex vakuumsalt, som är den renaste formen av salt. Vid kraftig svettning förlorar hästen stora mängder salt och det är mycket viktigt att denna förlust ersätts snabbt inför en prestation, eftersom salt har en viktig roll för törstregleringen. Saltstenen är då ofta otillräcklig.

Alla hästar behöver ett tillskott av salt, men behovet växlar avsevärt från häst till häst samt under säsongen. Avvikelsen mellan individer beror bland annat på hur mycket individen svettas. Fri tillgång till salt innebär ingen risk för överskott, eftersom hästen via njurarna utsöndrar den mängd som inte behövs. Man brukar räkna med ett normalbehov mellan 10-30 g salt per dygn.

Föl kan lätt bli lösa i magen av att slicka på en saltsten och så länge fölet diar får den egentligen i sig den mängd som behövs. Under denna tid rekommenderas att saltstenen placeras på en högre nivå så att stoet når men inte fölet. När fölet sedermera är redo för sin egen foderstat och inte längre diar från stoet kan en saltsten placeras ut.

Det är således inte enbart vätska som en häst förlorar vid svettning utan även elektrolyter och rent salt. Elektrolyter är en sammanfattande beteckning på ämnen som påverkar regleringen av kroppens vätskebalans. Utöver salt (även kallat natrium) hör även kalium till denna grupp. En frisk häst kan själv lagra de elektrolyter som den behöver men när en häst svettas mycket eller utsätts för hårt arbete kan den ibland behöva hjälp att återfå de elektrolyter som har försvunnit. Elektrolyterna hjälper hästen att snabbare återhämta sig efter upprepande ansträngningar och används vanligen till hästar i hårt arbete när saltet inte räcker till. Likaså kan en häst med blöt avföring vara i behov av elektrolyter

0
Connecting
Please wait...
Skicka ett meddelande

Vi är tyvärr inte online just nu. Lämna ett meddelande.

Namn
* Email
* Beskriv ditt ärende
Logga in nu

Fyll i fälten nedan.

Namn
* Email
* Beskriv ditt ärende
Vi är online!
Feedback

Hjälp oss att bli bättre! Lämna gärna feedback.

Hur skulle du betygsätta vår support?